Carl Linnæus föddes den 13 maj 1707 i Råshult, Kronobergs län. Han har kallats Sveriges internationellt mest betydelsefulla person genom tiderna och fick redan som ung världsrykte. Hans främsta insatser var inom botaniken, dess systematik, terminologi och nomenklatur.
Fadern Nils, som 1709 blev kyrkoherde i Stenbrohult, Småland grundlade hans intresse för växter. Carl studerade från 1716 vid Växjö trivialskola och gymnasium. År 1727 kom han till universitetet i Lund för att läsa medicin, men fortsatte i augusti året därpå i Uppsala, där något bättre möjligheter fanns för medicinstudier, men framförallt för botanik.
Linnæus hade många nya idéer inom studiet av naturens tre riken: växtriket, djurriket och stenriket. Han började utarbeta ett nytt system – baserat på antalet pistiller och ståndare och deras placering – som metodiskt skulle beskriva alla växtsläkten. Han studerade inte bara botanik utan även medicin, zoologi, mineralogi, etnologi och runskrift. År 1732 ställde Kungl. Vetenskapssocieteten ett anslag till hans förfogande för en vetenskaplig forskningsresa till Lappland, en ensamritt under 5 månader. Det blev en veritabel upptäcktsresa i ett okänt, väglöst landskap. Resans främsta vetenskapliga resultat var Flora lapponica (tryckt 1737). Resan gjorde honom känd inom nästan hela den samtida naturforskningen. Åren 1733 och 1734 företog Carl ett par resor till Dalarna, där han förlovade sig med Sara Elisabet Moræa, dotter till stadsläkaren i Falun.
 |
| Linnés sexualsystem (teckning av G Ehret 1736, beskuren). Ståndarnas antal och placering är grunden för de 23 fanerogamklasserna A-Y (Z = Klass 24, kryptogamerna). |
År 1735 begav han sig till Nederländerna och tog efter några dagars uppehåll sin medicine doktorsgrad vid det lilla universitetet i Harderwijk.
Han stannade, säkerligen planenligt, länge i Nederländerna. Genom tidningsnotiser hade han låtit sitt namn bli känt, bl a för Lapplandsresan. Som forskare var han mycket produktiv och hade tagit med sig ett antal vetenskapliga skrifter i manuskript, skrivna sedan 1730-talets början, och nu sökte han hjälp att finansiera och ordna tryckningen. I Amsterdam och Leiden knöt han kontakter med vetenskapsmän och mecenater. Under åren 1735–37 fick han där hjälp att publicera manuskripten. I Nederländerna utkom då första upplagorna av Systema naturæ och Genera plantarum, Critica botanica samt Fundamenta botanica m.fl. Hos den förmögne Georg Clifford fick han en välavlönad befattning som "trädgårdsmästare".
År 1738 återvände han till Sverige. Linnæus hade nu blivit internationellt erkänd och kunde börja konkurrera om professuren i Uppsala. Han slog sig först ned i Stockholm för att försöka tjäna sitt uppehälle som läkare. Det var svårt i början, men med tur, hårt arbete och goda kontakter fick han så småningom patienter och en stabil och god inkomst samt officiell ställning som amiralitetsläkare.
I juni 1739 fick han äntligen gifta sig med sin kära Sara Lisa.
Sedan den gamle professorn i botanik och medicin dött våren 1740 sökte Carl professuren, men det tog några år av diverse turer, stridigheter och tvister tills han först fick professuren i praktisk medicin med botanik och till sist kunde byta till den med tyngdpunkt botanik.
 |
Linnaeus i samedräkt med trolltrumma.
Målning av Martin Hoffmann 1737 |
Sedan han i maj 1741 blivit professor i medicin i Uppsala företog han med medarbetare flera landskapsresor på ständernas initiativ, nämligen 1741 till Öland och Gotland, 1746 till Västergötland och 1749 till Skåne. I enlighet med sitt uppdrag beskrev han därvid kortfattat sina observationer, inte bara om läkeväxter, djur och stenar utan även om näringar, lokal tillverkning, hus, antikviteter, runinskrifter, sjukdomar och folkseder.
År 1751 utkom Philosophia botanica, som utförligt och genomarbetat ger regler för botaniken samt förbättrar och förtydligar terminologin. År 1753 följde hans mest omfattande arbete Species plantarum, där alla av honom kända växtarter beskrivs koncist enligt hans normer, speciellt den binomiala nomenklaturprincipen med släkt- och artnamn. Dessa principer tillämpades sedan på djurriket i andra delen av 10:e upplagan av hans "Systema naturæ", 1758 (den botaniska delen kom 1759). Genom dessa arbeten blev Linnæus känd som samtidens mest framstående systematiker.
När han blev adlad år 1757 tog han namnet von Linné. Åren 1766–68 utkom de tre delarna (för de tre naturrikena) av den tolfte upplagan av Systema naturæ. Det är den sista detaljerade, av honom själv redigerade, versionen av hela hans natursystem.
Linnés sista decennium förmörkades av ohälsa. På 1770-talet försämrades hans hälsa med slaganfall 1774 och 1775, och han invalidiserades delvis. Han dog i januari 1778 och begravdes i Uppsala domkyrka.
PersonlighetLinné sades vara en social person som det var lätt att umgås med. Han var snabb, gick snabbt, var kvicktänkt, hans flit var stor och publikationstakten hög.Han hade talang för att kort och koncist beskriva vad han såg. Hans intresseområde var ovanligt brett. Hans pedagogiska förmåga var betydande, hans föreläsningar var klara och koncisa. Han hade stark självkänsla och PR-talang, beskrev inte sällan sin storhet.Dock: som privatperson var han snarare enkel och anspråkslös. I forskningen var helhetsperspektivet, där han integrerade många aspekter, viktigt för honom.
Gud skapade, Linné ordnade. Linnés vetenskapliga insatserTotalt skrev Linné under sitt liv mer än 70 böcker och 300 vetenskapliga avhandlingar. Han förändrade läkemedelsutbudet, bl a genom boken Materia medica (1749), som fick stort inflytande. Hans biologiska och "ekologiska" observationer var ofta av förvånansvärt "modern" karaktär, t ex hur olika organismer är beroende av varandra. Hans insatser var mycket omfattande.
Bo Edlund(Förkortad version av artikel i Gillets Årsbok 2007)
Länkar:
Naturhistoriska Riksmuseet: www2.nrm.se/fbo/hist/linnaeus/linnaeus.html.se
Linnéåret 2007: www.linne2007.se
Uppsala Univ:
www.linnaeus.uu.se
www.linnaeus.uu.se