 |
| Jenny Nyström |
Ingen konstnär har väl nått in i varje svenskt hem med sina verk så som Jenny Nyström. Det som framför allt har gjort att hon idag är känd och folkkär är hennes glada och vänliga tomtar, som under så många år har kommit med julhälsningar till miljoner svenskar. Men hon har inte bara skapat julstämning och snälla tomtar på julkort – och för den delen också påskstämning med färgglada påskkort. Nej, hennes konstnärskap rymmer allt från ett omfattande akademiskt måleri – inte minst porträtt – till illustrationer av böcker, tidningar och allt som kunde behöva illustreras.
Jenny Nyström föddes 1854 och levde sina första, mycket lyckliga barnaår i Kalmar. Fadern var född på Öland men kom snart till Kalmar och vid Jennys födelse var han sedan tio år tillbaka en uppskattad pedagog som folkskollärare vid Malmskolan och tillika slottskantor i Kalmar. Modern var Kalmarflicka och morföräldrarna bodde på Norra vägen i ett stort hus bredvid Jennys födelsehus. När hon nu av Gillet hedras med utnämningen till Årets Smålänning 2012, så kan vi alltså konstatera att hon är genuin småländska och därmed har den perfekta bakgrunden för detta. Men hon har också en annan nära anknytning till oss. Redan när Jenny var 8 år flyttade nämligen familjen till Göteborg och det var mer än tio år innan Smålands Gille i Göteborg hade bildats. Där fick pappa Daniel plats som förste lärare i Carlgrenska skolan i Majorna. Jenny fick efter ett år i Göteborg börja i en småbarnsskola för att efter fem år fortsätta i Kjellbergska skolan, där hon under ett par år bl.a. fick lära sig språk.
Men redan som 11-åring hade Jenny fått börja ta lektioner vid den nystartade Göteborgs Musei Rit- och Målarskola, som senare kom att kallas Valands konstskola, och när hon var 15 år började hon studera där på heltid. Hon visade sig från början vara en ovanligt begåvad elev men också flitig och disciplinerad. Hon satt bl a ofta på Göteborgs Konstmuseum och ritade och målade av konstverk. Där stötte landshövdingen Albert Ehrensvärd på henne och efter att han fått klart för sig att han träffat Jenny Nyström, som han hört talas om, så pratade de om hennes stora måleriintresse. Han förstod att hon var duktig och tog henne därför under sitt beskydd. Bland annat introducerade han henne för viktiga personer i Stockholm och ganska snart, när Jenny var 19 år gammal, blev hon antagen som elev vid Konstakademien i huvudstaden.
 |
| Medaljtavlan |
Konstakademien i Stockholm
Året var alltså 1873 när Jenny, som en av ganska få kvinnliga elever, började sina studier vid akademien. Den allra första kvinnliga eleven hade tagits in för knappt tio år sedan och man fick ha högst 25 elever på kvinnolinjen. Redan efter ett år fick hon vid Akademiens högtidssammanträde både "utmärkt loford" och 20 kr i premium. Medan hon studerade i Stockholm fick hon bidrag till sitt uppehälle av både fadern i Göteborg och andra mecenater, men hon arbetade också på olika sätt för att skaffa sig inkomster. Hon lyckades sälja en del av sina alster och hon skaffade prenumeranter till Ny Illustrerad Tidning, i vilken hon medarbetade. Belöningen var 1 kr för varje ny prenumerant.
När hon efter åtta års studier och hårt arbete skulle lämna akademien ville hon kröna sin studietid med att erövra Akademiens kungliga medalj. En sådan framgång skulle göra det möjligt för henne att söka utlandsstipendier och bana väg för fortsatta studier i Paris. Den rika belöning som fanns inom räckhåll fick henne att göra en rejäl satsning på denna tävling. Prisämnet vid 1881 års tävling var "Gustav Vasa som barn inför kung Hans". Det gällde alltså att visualisera en viss historisk händelse, som i detta fall fanns skildrad av Anders Fryxell i "Berättelser ur Svenska historien". I förutsättningarna för tävlingen angavs hur många figurer som skulle vara med och ungefär hur kompositionen skulle se ut. Innan Jenny satte igång att arbeta med "medaljtavlan" studerade hon slottsmiljöer på Gripsholm och föremål och kläder på olika museer. Hennes tavla kom att återge både miljö och alla föremål på ett mästerligt sätt men skildrade också själva händelsen så att tavlan fick liv genom de olika personernas placering, hållning och ansiktsuttryck. Hon hade därmed lyckats förmedla den föraning om kommande olyckor som betraktare kan känna vid anblicken av den på bilden 9-årige Gustav Vasa. Det var nog i det senare avseendet som Jenny hade lyckats särskilt bra och som gjorde att hennes tavla placerade sig framför konkurrenternas. Möjligen bidrog också att hon hade valt sin blivande fästman att sitta modell för kung Hans.
Jenny tilldelades den kungliga medaljen tillsammans med en annan av eleverna vid namn Richard Hall. Hennes beskyddare landshövding Albert Ehrensvärd i Göteborg fick nöjet att meddela henne den glada nyheten och hon blev naturligtvis mycket lycklig. Med sin kungliga medalj på meritlistan kunde Jenny framgångsrikt söka det stipendium som hon behövde för att förverkliga sin dröm om Parisstudier. Ekonomin förstärktes av att hon lyckades sälja sin medaljtavla för 700 kr, vilket ju var en ansenlig summa, som omräknad till dagens penningvärde skulle vara än mer imponerande. Och när tavlan år 1998 köptes av Kalmar Museum, så fick man betala 350 000 kr.
Att få ihop pengar till den långa resan och till den följande vistelsen i Paris var naturligtvis en viktig förutsättning för uppfyllelsen av hennes dröm. Men hon fick också annat att göra under förberedelsen för Parisresan och bl a måste hon visa att hon behärskade både franska och tyska språket innan hon fick ge sig iväg. Hon deltog också i en stor utställning i Stockholm tillsammans med ett antal andra kvinnliga konstnärer och där fick hon lysande recensioner.
Trots detta kunde hon under den här tiden också ägna sig åt sociala kontakter och hann delta i nöjeslivet i Stockholm med liv och lust. En gång i månaden hade konstnärerna fest med dans i hennes ateljé och hon var tillsammans med sin fästman inbjuden till slottet till både supé och konstnärsfest. Hon var mycket modemedveten och klädde sig elegant – bl.a. i de stora, tjusiga hattar, som den tidens mode krävde för stadens välbärgade damer.
Året var alltså 1873 när Jenny, som en av ganska få kvinnliga elever, började sina studier vid akademien. Den allra första kvinnliga eleven hade tagits in för knappt tio år sedan och man fick ha högst 25 elever på kvinnolinjen. Redan efter ett år fick hon vid Akademiens högtidssammanträde både "utmärkt loford" och 20 kr i premium. Medan hon studerade i Stockholm fick hon bidrag till sitt uppehälle av både fadern i Göteborg och andra mecenater, men hon arbetade också på olika sätt för att skaffa sig inkomster. Hon lyckades sälja en del av sina alster och hon skaffade prenumeranter till Ny Illustrerad Tidning, i vilken hon medarbetade. Belöningen var 1 kr för varje ny prenumerant.
När hon efter åtta års studier och hårt arbete skulle lämna akademien ville hon kröna sin studietid med att erövra Akademiens kungliga medalj. En sådan framgång skulle göra det möjligt för henne att söka utlandsstipendier och bana väg för fortsatta studier i Paris. Den rika belöning som fanns inom räckhåll fick henne att göra en rejäl satsning på denna tävling. Prisämnet vid 1881 års tävling var "Gustav Vasa som barn inför kung Hans". Det gällde alltså att visualisera en viss historisk händelse, som i detta fall fanns skildrad av Anders Fryxell i "Berättelser ur Svenska historien". I förutsättningarna för tävlingen angavs hur många figurer som skulle vara med och ungefär hur kompositionen skulle se ut. Innan Jenny satte igång att arbeta med "medaljtavlan" studerade hon slottsmiljöer på Gripsholm och föremål och kläder på olika museer. Hennes tavla kom att återge både miljö och alla föremål på ett mästerligt sätt men skildrade också själva händelsen så att tavlan fick liv genom de olika personernas placering, hållning och ansiktsuttryck. Hon hade därmed lyckats förmedla den föraning om kommande olyckor som betraktare kan känna vid anblicken av den på bilden 9-årige Gustav Vasa. Det var nog i det senare avseendet som Jenny hade lyckats särskilt bra och som gjorde att hennes tavla placerade sig framför konkurrenternas. Möjligen bidrog också att hon hade valt sin blivande fästman att sitta modell för kung Hans.
Jenny tilldelades den kungliga medaljen tillsammans med en annan av eleverna vid namn Richard Hall. Hennes beskyddare landshövding Albert Ehrensvärd i Göteborg fick nöjet att meddela henne den glada nyheten och hon blev naturligtvis mycket lycklig. Med sin kungliga medalj på meritlistan kunde Jenny framgångsrikt söka det stipendium som hon behövde för att förverkliga sin dröm om Parisstudier. Ekonomin förstärktes av att hon lyckades sälja sin medaljtavla för 700 kr, vilket ju var en ansenlig summa, som omräknad till dagens penningvärde skulle vara än mer imponerande. Och när tavlan år 1998 köptes av Kalmar Museum, så fick man betala 350 000 kr.
Att få ihop pengar till den långa resan och till den följande vistelsen i Paris var naturligtvis en viktig förutsättning för uppfyllelsen av hennes dröm. Men hon fick också annat att göra under förberedelsen för Parisresan och bl a måste hon visa att hon behärskade både franska och tyska språket innan hon fick ge sig iväg. Hon deltog också i en stor utställning i Stockholm tillsammans med ett antal andra kvinnliga konstnärer och där fick hon lysande recensioner.
Trots detta kunde hon under den här tiden också ägna sig åt sociala kontakter och hann delta i nöjeslivet i Stockholm med liv och lust. En gång i månaden hade konstnärerna fest med dans i hennes ateljé och hon var tillsammans med sin fästman inbjuden till slottet till både supé och konstnärsfest. Hon var mycket modemedveten och klädde sig elegant – bl.a. i de stora, tjusiga hattar, som den tidens mode krävde för stadens välbärgade damer.
Studier i Paris
Vid den tid då Jenny Nyström kom till Paris var det inte möjligt för kvinnor att studera vid Konstakademien Ecole des Beaux Arts i Paris och Jenny fick därför välja en privatskola. Det blev först Académie Colarossi och senare hade hon även kontakter med Académie Julian. Lärarna på dessa privatskolor var desamma som vid franska akademien - även om de inte hann engagera sig lika mycket i privatskolornas elever och deras arbeten som i eleverna på Akademien. För Jenny upptogs dock den mesta tiden av beställningsarbeten, som hon ständigt fick in och som var nödvändiga för hennes uppehälle. Men på hösten 1884 hann hon resa hem till Sverige och eklatera sin förlovning med Daniel Stoopendaal. Den sociala trygghet som denna ringförlovning gav Jenny kan ha känts bra för henne i storstaden Paris.
Det gällde emellertid att komma med på den årliga salongen i Paris. Det var en jättelik utställning med konstverk av alla kategorier. Bara att bli antagen till Salongen var en framgång och om man fick en placering, ett hedersomnämnande och medalj, så var ens lycka gjord. Jenny Nyström debuterade på Salongen med ett självporträtt målat 1884. Detta var alltså en stor framgång – dock utan att ägnas någon större uppmärksamhet i den mördande konkurrensen. Målningen har ändå avsatt vissa spår i den svenska konstlitteraturen liksom en annan målning – I min ateljé - som också kom med på Salongen. Hon blev antagen till och fick visa flera tavlor även på nästa års Salong, varför hon nu kunde betrakta sig som en erkänd och väl etablerad konstnär.
Familjeliv
Jenny Nyström förlovade sig 1884 med Daniel Stoopendaal och efter hemkomsten från Paris tre år senare gifte de sig i Stockholm, där de också bosatte sig. Jenny inredde snart en rymlig ateljé i parisisk stil med möbler och föremål, som sedan dyker upp på otaliga målningar och illustrationer i hennes produktion. Maken Daniel skulle egentligen ha utbildat sig till läkare och han studerade också medicin i många år, men han lyckades inte avlägga sin läkarexamen och hade aldrig någon fast tjänst som läkare. Detta berodde på att han var sjuk under långa perioder, troligen i TBC, och ofta var inlagd på sjukhus. Eftersom han aldrig blev botad från sin sjukdom, så blev Jenny ensam familjeförsörjare även om Daniel hjälpte henne som agent med att ta upp beställningar, driva in betalningar för sålda arbeten etc. Han stöttade henne också i det konstnärliga arbetet genom att diskutera idéer om motiv och projekt som Jenny funderade på. De familjeförhållanden som Jenny kom att leva i medförde säkert att hon oftast kände sig orolig för ekonomin och detta i sin tur gjorde henne mycket benägen att ta på sig nya uppdrag så snart tillfälle erbjöds. Hon hade därför nästan alltid alldeles för mycket att göra och hann ibland inte avsluta sina arbeten med den omsorg som hon egentligen hade velat.
Jenny födde år 1893 sonen Curt, som var mycket efterlängtad och därför mycket välkommen på alla sätt – även som motiv i Jennys målningar. Curt återfinns således i mängder av målningar, illustrationer och på kort från hans uppväxtår.
Konstproduktion
Jenny Nyström försörjde sig under hela sin studietid genom att i snabb takt producera och leverera i huvudsak förbeställda arbeten av olika slag. Under nästan hela 1880-talet var hon flitig leverantör av illustrationer, reportagebilder och porträtt m.m. till Ny Illustrerad Tidning. Det kunde vara helsidor i tidningen med detaljerat återgivna byggnader, interiörer, porträtt och händelser. Här kan nämnas att hon 1880 bl.a. besökte Borås för att göra s.k. minnesblad från ett stort lantbruksmöte, som då ägde rum här. Sådana minnesblad utgjorde en omfattande och detaljerad dokumentation från sådana evenemang som numera beskrivs med hjälp av foton. De tillkom dock ofta under tidspress och upplevdes understundom av kritiken som alltför flyhänt och "fabriksmässigt" framställda - en uppfattning som nog många gånger också hade fog för sig.
Fotokonsten låg i sin linda, men hade ännu inte fått någon omfattande praktisk betydelse för illustrering av tidningar och andra trycksaker. Men under 1800-talets sista årtionde gick utvecklingen inom fotograferingstekniken allt snabbare och Jenny Nyström, som var intresserad av alla tekniska nyheter, tog fotot till hjälp så snart det var möjligt. I början fick fotot utgöra utgångsmaterial för den målade eller tecknade bilden och detta nya arbetssätt gjorde att konstnärer snabbare och lättare kunde få sin bild att överensstämma med motivet. Detta uppfattades av kritikerna som positivt, eftersom det gav mer liv och variation och mindre av den "fabriksmässighet" i bilderna som hade börjat kritiseras.
Jenny ägnade sig tidigt åt att illustrera barnböcker och hon medverkade med sina bilder i den första barnbok som kom ut på svenska, Barnkammarens bok. Denna utgavs t.o.m. i färg och innehöll barnramsor och rim för barn, som tillsammans med Jennys teckningar från barnens egen fantasivärld gjorde den mycket populär. Detta blev början till en lång och mycket betydelsefull karriär som barnboksillustratör och till slut hade Jenny gjort bilder till 340 böcker för barn, 145 omslag till småhäften som kom ut till jularna, 35 läse- och skolböcker samt 230 kalendrar och årsböcker. Men Jenny gjorde naturligtvis också omslag till och illustrationer i en mängd vuxenböcker av olika slag, bl a minst 154 s.k. 25-öresromaner, historieböcker, som ofta innehöll åtskilliga bilder, dikt- och sångböcker m.m. När hon som 80-åring blickade tillbaka på sitt verk nämnde hon i en tidningsintervju två verk som hon kände sig särskilt nöjd med, nämligen Richard Bergströms Ur folksagans rosengårdar från 1889 och Ulrik Uhlands Carl Michael Bellman och Ulla Winblad från 1907. Det är i båda fallen stora och påkostade bokverk med mängder av träffsäkra och ofta roliga illustrationer – den senare utkommen också i en praktupplaga med extra många bilder.
Jenny Nyström illustrerade också mängder av jultidningar och andra tidningar men också det hon i vår tid kanske är mest ihågkommen för – alla julkort och julbonader. Huvudmotivet där är ju Tomten, som uppträder i ett otal variationer. Han presenteras i olika kläder, färdas på olika sätt allt eftersom den tekniska utvecklingen framskrider och dyker upp i olika miljöer. Förutom alla julkort tecknade Jenny, som tidigare nämnts, också många påskkort och påskbonader. De var oftast mycket färgglada, detaljerade och därmed också vackra med hönor och tuppar på olika sätt sysselsatta med att förse människorna med ägg till påsken.
Jenny Nyströms Tomte
Men hur kom det sig då att det blev just tomtar som hon producerade i sådan omfattning att det är dem hon framför allt är känd för idag. Vi får gå tillbaka till år 1871, då Jenny är 17 år. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade då i sitt julnummer Viktor Rydbergs saga "Lille Viggs äfventyr på julafton". Jenny Nyström läste och greps av berättelsen till den grad att hon tog itu med att på eget bevåg illustrera den med ett antal teckningar av lille Vigg i sällskap med tomtenissar, tomtegubbar och julvätten. Teckningarna hamnade i händerna på chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som presenterade dem för sagoförfattaren. Eftersom de båda gillade teckningarna, så sände de dem tillsammans med sagan till Bonniers förlag, där de dock blev liggande tills Jenny själv 1874 skrev till förlaget och begärde tillbaka materialet. Boken blev sedan tryckt för första gången 1875, omtryckt 1878 och har sedan utkommit i åtminstone 15 upplagor och blivit översatt till minst sju språk, inklusive esperanto. Med dessa teckningar var grunden lagd för det svenska tomtebegreppet och Jenny Nyström blev tomtens mamma och för alltid förknippad med detta folkkära och vänliga väsen.
Tomten har dock, som tidigare nämnts, inte alltid sett ut som den tomte Jenny lät uppenbara sig i lille Viggs värld. Men om han under årens lopp har ändrat utseende och klädstil, så är det oftast Jenny själv som legat bakom "modeväxlingarna". De första tomtarna uppträdde i ganska anspråkslös klädsel i gråa och bruna färgnyanser, men efterhand har de blivit tämligen kolorerade och periodvis också lite mer "välklädda". Men den röda tomtemössan har varit beständig. Jenny visste att de som köpte julkort och jultidningar stimulerades av lite variation och förnyelse i motiven och det var säkert bra för affärerna att låta tomten ha lite olika utstyrsel och komma åkande på olika sätt. Därför har hon låtit tomten anlända i slädar och vagnar dragna av hästar, bockar, grisar, hönor m.m., om han nu inte har kommit per bil, båt, tåg eller flyg. Ibland har tomten fått rida på de mest exotiska djur, inklusive giraffer och elefanter. Hon har i takt med tidens gång och samhällets utveckling funnit källor för nya idéer och utifrån dessa skapat ständigt nya och varierade bilder med hjälp av sitt barnperspektiv och sin till synes ohämmade fantasi.
Vid den tid då Jenny Nyström kom till Paris var det inte möjligt för kvinnor att studera vid Konstakademien Ecole des Beaux Arts i Paris och Jenny fick därför välja en privatskola. Det blev först Académie Colarossi och senare hade hon även kontakter med Académie Julian. Lärarna på dessa privatskolor var desamma som vid franska akademien - även om de inte hann engagera sig lika mycket i privatskolornas elever och deras arbeten som i eleverna på Akademien. För Jenny upptogs dock den mesta tiden av beställningsarbeten, som hon ständigt fick in och som var nödvändiga för hennes uppehälle. Men på hösten 1884 hann hon resa hem till Sverige och eklatera sin förlovning med Daniel Stoopendaal. Den sociala trygghet som denna ringförlovning gav Jenny kan ha känts bra för henne i storstaden Paris.
Det gällde emellertid att komma med på den årliga salongen i Paris. Det var en jättelik utställning med konstverk av alla kategorier. Bara att bli antagen till Salongen var en framgång och om man fick en placering, ett hedersomnämnande och medalj, så var ens lycka gjord. Jenny Nyström debuterade på Salongen med ett självporträtt målat 1884. Detta var alltså en stor framgång – dock utan att ägnas någon större uppmärksamhet i den mördande konkurrensen. Målningen har ändå avsatt vissa spår i den svenska konstlitteraturen liksom en annan målning – I min ateljé - som också kom med på Salongen. Hon blev antagen till och fick visa flera tavlor även på nästa års Salong, varför hon nu kunde betrakta sig som en erkänd och väl etablerad konstnär.
Familjeliv
Jenny Nyström förlovade sig 1884 med Daniel Stoopendaal och efter hemkomsten från Paris tre år senare gifte de sig i Stockholm, där de också bosatte sig. Jenny inredde snart en rymlig ateljé i parisisk stil med möbler och föremål, som sedan dyker upp på otaliga målningar och illustrationer i hennes produktion. Maken Daniel skulle egentligen ha utbildat sig till läkare och han studerade också medicin i många år, men han lyckades inte avlägga sin läkarexamen och hade aldrig någon fast tjänst som läkare. Detta berodde på att han var sjuk under långa perioder, troligen i TBC, och ofta var inlagd på sjukhus. Eftersom han aldrig blev botad från sin sjukdom, så blev Jenny ensam familjeförsörjare även om Daniel hjälpte henne som agent med att ta upp beställningar, driva in betalningar för sålda arbeten etc. Han stöttade henne också i det konstnärliga arbetet genom att diskutera idéer om motiv och projekt som Jenny funderade på. De familjeförhållanden som Jenny kom att leva i medförde säkert att hon oftast kände sig orolig för ekonomin och detta i sin tur gjorde henne mycket benägen att ta på sig nya uppdrag så snart tillfälle erbjöds. Hon hade därför nästan alltid alldeles för mycket att göra och hann ibland inte avsluta sina arbeten med den omsorg som hon egentligen hade velat.
Jenny födde år 1893 sonen Curt, som var mycket efterlängtad och därför mycket välkommen på alla sätt – även som motiv i Jennys målningar. Curt återfinns således i mängder av målningar, illustrationer och på kort från hans uppväxtår.
Konstproduktion
Jenny Nyström försörjde sig under hela sin studietid genom att i snabb takt producera och leverera i huvudsak förbeställda arbeten av olika slag. Under nästan hela 1880-talet var hon flitig leverantör av illustrationer, reportagebilder och porträtt m.m. till Ny Illustrerad Tidning. Det kunde vara helsidor i tidningen med detaljerat återgivna byggnader, interiörer, porträtt och händelser. Här kan nämnas att hon 1880 bl.a. besökte Borås för att göra s.k. minnesblad från ett stort lantbruksmöte, som då ägde rum här. Sådana minnesblad utgjorde en omfattande och detaljerad dokumentation från sådana evenemang som numera beskrivs med hjälp av foton. De tillkom dock ofta under tidspress och upplevdes understundom av kritiken som alltför flyhänt och "fabriksmässigt" framställda - en uppfattning som nog många gånger också hade fog för sig.
Fotokonsten låg i sin linda, men hade ännu inte fått någon omfattande praktisk betydelse för illustrering av tidningar och andra trycksaker. Men under 1800-talets sista årtionde gick utvecklingen inom fotograferingstekniken allt snabbare och Jenny Nyström, som var intresserad av alla tekniska nyheter, tog fotot till hjälp så snart det var möjligt. I början fick fotot utgöra utgångsmaterial för den målade eller tecknade bilden och detta nya arbetssätt gjorde att konstnärer snabbare och lättare kunde få sin bild att överensstämma med motivet. Detta uppfattades av kritikerna som positivt, eftersom det gav mer liv och variation och mindre av den "fabriksmässighet" i bilderna som hade börjat kritiseras.
Jenny ägnade sig tidigt åt att illustrera barnböcker och hon medverkade med sina bilder i den första barnbok som kom ut på svenska, Barnkammarens bok. Denna utgavs t.o.m. i färg och innehöll barnramsor och rim för barn, som tillsammans med Jennys teckningar från barnens egen fantasivärld gjorde den mycket populär. Detta blev början till en lång och mycket betydelsefull karriär som barnboksillustratör och till slut hade Jenny gjort bilder till 340 böcker för barn, 145 omslag till småhäften som kom ut till jularna, 35 läse- och skolböcker samt 230 kalendrar och årsböcker. Men Jenny gjorde naturligtvis också omslag till och illustrationer i en mängd vuxenböcker av olika slag, bl a minst 154 s.k. 25-öresromaner, historieböcker, som ofta innehöll åtskilliga bilder, dikt- och sångböcker m.m. När hon som 80-åring blickade tillbaka på sitt verk nämnde hon i en tidningsintervju två verk som hon kände sig särskilt nöjd med, nämligen Richard Bergströms Ur folksagans rosengårdar från 1889 och Ulrik Uhlands Carl Michael Bellman och Ulla Winblad från 1907. Det är i båda fallen stora och påkostade bokverk med mängder av träffsäkra och ofta roliga illustrationer – den senare utkommen också i en praktupplaga med extra många bilder.
Jenny Nyström illustrerade också mängder av jultidningar och andra tidningar men också det hon i vår tid kanske är mest ihågkommen för – alla julkort och julbonader. Huvudmotivet där är ju Tomten, som uppträder i ett otal variationer. Han presenteras i olika kläder, färdas på olika sätt allt eftersom den tekniska utvecklingen framskrider och dyker upp i olika miljöer. Förutom alla julkort tecknade Jenny, som tidigare nämnts, också många påskkort och påskbonader. De var oftast mycket färgglada, detaljerade och därmed också vackra med hönor och tuppar på olika sätt sysselsatta med att förse människorna med ägg till påsken.
Jenny Nyströms Tomte
Men hur kom det sig då att det blev just tomtar som hon producerade i sådan omfattning att det är dem hon framför allt är känd för idag. Vi får gå tillbaka till år 1871, då Jenny är 17 år. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade då i sitt julnummer Viktor Rydbergs saga "Lille Viggs äfventyr på julafton". Jenny Nyström läste och greps av berättelsen till den grad att hon tog itu med att på eget bevåg illustrera den med ett antal teckningar av lille Vigg i sällskap med tomtenissar, tomtegubbar och julvätten. Teckningarna hamnade i händerna på chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som presenterade dem för sagoförfattaren. Eftersom de båda gillade teckningarna, så sände de dem tillsammans med sagan till Bonniers förlag, där de dock blev liggande tills Jenny själv 1874 skrev till förlaget och begärde tillbaka materialet. Boken blev sedan tryckt för första gången 1875, omtryckt 1878 och har sedan utkommit i åtminstone 15 upplagor och blivit översatt till minst sju språk, inklusive esperanto. Med dessa teckningar var grunden lagd för det svenska tomtebegreppet och Jenny Nyström blev tomtens mamma och för alltid förknippad med detta folkkära och vänliga väsen.
Tomten har dock, som tidigare nämnts, inte alltid sett ut som den tomte Jenny lät uppenbara sig i lille Viggs värld. Men om han under årens lopp har ändrat utseende och klädstil, så är det oftast Jenny själv som legat bakom "modeväxlingarna". De första tomtarna uppträdde i ganska anspråkslös klädsel i gråa och bruna färgnyanser, men efterhand har de blivit tämligen kolorerade och periodvis också lite mer "välklädda". Men den röda tomtemössan har varit beständig. Jenny visste att de som köpte julkort och jultidningar stimulerades av lite variation och förnyelse i motiven och det var säkert bra för affärerna att låta tomten ha lite olika utstyrsel och komma åkande på olika sätt. Därför har hon låtit tomten anlända i slädar och vagnar dragna av hästar, bockar, grisar, hönor m.m., om han nu inte har kommit per bil, båt, tåg eller flyg. Ibland har tomten fått rida på de mest exotiska djur, inklusive giraffer och elefanter. Hon har i takt med tidens gång och samhällets utveckling funnit källor för nya idéer och utifrån dessa skapat ständigt nya och varierade bilder med hjälp av sitt barnperspektiv och sin till synes ohämmade fantasi.
Av Bengt Olsson
Källa: Jenny Nyström. Livet och Konsten av Gunnel Forsberg Warringer, Ordalaget Bokförlag AB 2008.
För den som vill studera Jenny Nyströms konstnärskap närmare rekommenderas den permanenta
Jenny Nyström utställningen vid Kalmar Länsmuseum, som efter ombyggnadsarbeten öppnar igen 2012-04-01.
Källa: Jenny Nyström. Livet och Konsten av Gunnel Forsberg Warringer, Ordalaget Bokförlag AB 2008.
För den som vill studera Jenny Nyströms konstnärskap närmare rekommenderas den permanenta
Jenny Nyström utställningen vid Kalmar Länsmuseum, som efter ombyggnadsarbeten öppnar igen 2012-04-01.